Har du svårt att skilja på vissa färger? Då kan du vara färgblind. I den här artikeln går vi till botten med vad färgblindhet är exakt, vilka olika typer som finns, vilka orsakerna är och hur du vet om du är färgblind.
De vanligaste färgerna som färgblinda har problem att skilja åt är rött och grönt. Även gult och blått är två färger som vissa färgblinda kan ha svårt att separera, även om detta inte alls är lika vanligt. Den tredje formen av färgblindhet kallas för total färgblindhet, och den innebär att personen som drabbas bara kan uppfatta gråskalor. Denna form av färgblindhet är dock väldigt ovanlig.
Det som vi i vardagligt tal brukar kalla för färgblindhet heter egentligen defekt färgseende. Det uttrycket ligger närmare sanningen, eftersom den nedsatta förmågan ofta begränsar sig till en svårighet att skilja på två olika färger. Uttrycket färgblindhet är alltså för det mesta missvisande.
Ett enkelt sätt att skilja de vanligare formerna av färgblindhet från de mer ovanliga är att dela in dem i partiell färgblindhetoch total färgblindhet.
Låt oss gå igenom de olika varianterna av färgblindhet i tur och ordning, för att tydliggöra vilka de är och hur de skiljer sig från varandra.
Färgblindhet är för det mesta ärftligt, men kan också förvärvas. I det senare fallet beror det till exempel på att personen har fått en skada på ögat, men det kan också bero på mediciner eller kemikalier. Hur som helst kan det leda till att personen blir färgblind i delar av sitt synfält. Detta är inte något som sker om man ärver sin färgblindhet.
Ärftliga fall av färgblindhet delas in i tre olika typer: Monokromatism, dikromatism och trikromatism.
Hos människan finns det två typer av synceller. Dessa kallas för stavar och tappar. Stavarna hjälper oss att uppfatta skillnader i ljusstyrka, medan tapparna gör att vi kan skilja olika färger åt.
Det är i tapparna som vi bör söka orsaken till färgblindhet. Friska människor har tre sorters tappar. Tappar som är känsliga för violett, grönt och rött. Problemet hos färgblinda är att en eller flera av tapparna saknas.
En person med röd-grön färgblindhet saknar till exempel de tappar som ska hjälpa dem att se rött eller grönt. Följden är att färgerna helt enkelt inte registreras av syncellerna. På motsvarande sätt saknar en person med blå-gul färgblindhet den tapp som uppfattar blått. Det kan också hända att tappen är skadad.
Personer som har problem med att skilja rött från grönt kan lida av protanomali, som är ärftligt. Protanomali är ett mildare fel på färgseendet som påverkar känsligheten i receptorerna på näthinnan. Det är ärftligt och drabbar ungefär 1% av alla män.
Vi har alltså fastslagit att ärftlig färgblindhet kan kopplas ihop med att tappar saknas i ögat. Men hur kommer det sig att dessa saknas? Svaret stavas DNA.
För att återigen ta upp röd-grön färgblindhet som ett exempel, så beror felet på en gen i X-kromosomen. Denna gen behöver vara recessiv, med andra ord ärvas från båda föräldrarna, för att färgblindheten ska ske. Och eftersom kvinnor har två X-kromosomer till skillnad från män som bara har en, så är färgblindhet mer ovanligt bland kvinnor. Kvinnor som inte själva upplever färgblindhet kan dock på detta sätt vara bärare och i sin tur sprida det vidare till sina barn.
Blå-gul färgblindhet i sin tur orsakas inte av X-kromomen, utan av något som kallas för kromosom 7. Detta gör att denna typ av färgblindhet är lika vanlig (eller ovanlig, för den delen) bland kvinnor och män.
Orsakerna till den vanligaste formen av ärftlig färgblindhet beror dock inte bara på fel i X-kromosomen, som man tidigare trott. I takt med att människans DNA har kartlagts allt mer, har det visat sig att finns andra mutationer som ligger till grund för felet. Sammanlagt har man identifierat åtminstone 19 olika kromosomer och 56 olika gener.
1917 publicerade en japansk professor vid namn Shinobu Ishihara en ny typ av färgblindhetstest.
I det som har kommit att kallas för Shihara-testet presenteras ett antal numrerade plattor. På varje platta finnas en större cirkel, som i sin tur utgörs av en stor mängd mindre cirklar. Placeringen och färgspridningen av dessa cirklar är till synes slumpmässig. Åtminstone för den som lider av röd-grön färgblindhet. För alla med normal syn framträder siffrorna tydligt i grönt mot den gulbruna bakgrunden.
Sedan dess har variationer av testet tagits fram för andra liknande tillämpningar och ändamål.
Det korta svaret på frågan om det finns något sätt att slippa sin färgblindhet är nej. Idag finns inga botemedel eller effektiva behandlingar som erbjuds. Det har dock rapporterats om att experiment på apor som lider av färgblindhet har visat lovande resultat.
Den tröst som kan ges är att färgblindhet inte är något stort problem för de flesta personer. Många känner inte ens till att de lider av färgblindhet förrän de testar sina ögon med hjälp av det test som Shinobu Ishihara utformade.
Den största begränsningen är troligen yrken som är beroende av just förmågan att urskilja vissa färger, som till exempel piloter, lokförare, elektriker och målare. I flera av dessa fall är det dessutom ett absolut krav för att få vara verksam i yrket.
Den första vetenskapliga avhandlingen om färgblindhet kom redan 1794. Avhandlingen författades av den brittiske kemisten John Dalton.
För att bli pilot eller polis måste du ha perfekt färgseende.
I Brasilien omfattas färgblinda av diskrimineringslagstiftningen. Läs mer om det på Wikipedia
Läs om genetiken bakom färgblindhet på Wikipedia
Här finns en lista med färgblinda kändisar
