Förmågan att se är något som det är lätt att ta för given. Och på många sätt är det nödvändigt för att navigera i den moderna världen. I den här artikeln tar vi oss en närmare titt på ögonens uppbyggnad – och hur vi tolkar synintryck.
Synen är på många sätt så självklar att det är lätt att glömma bort hur beroende vi är av den. Det gäller allt ifrån att läsa skyltar och surfa på datorer och mobiler, till att kunna klara oss själva i trafiken. Ögat är en imponerande konstruktion. Men hur kommer det sig egentligen att vi ser världen som vi gör?
Låt oss gå igenom hur ögonen är uppbyggda, och även hur det går till när signalerna skickas till hjärnan. Dessutom avslutar vi med en tillbakablick i den evolutionära synhistorien.
Vi börjar med den mest grundläggande frågan: Vad är ögat? Svaret är att det är det organ som hanterar ljus och skickar det vidare till hjärnan.
Vi ska strax gå in mer i detalj på hur ögat är uppbyggt, men ett sätt att förstå principen är att jämföra det med en kamera – där pupillen är bländaren, hornhinnan är linsen och näthinnan är filmen.
Jämförelsen är faktiskt inte så långsökt som man skulle kunna tro. I ögat kommer ljusstrålarna in genom pupillen, där de bryts av hornhinnan. På näthinnan skapas sedan en upp-och-nedvänd bild, som vänds rätt när signalen når hjärnan. Och det är viktigt att brytningen sker på exakt rätt sätt, för annars blir bilden otydlig. Vilket är vad som tyvärr sker med personer som behöver glasögon eller linser.
Att ögat skulle fungera som en kamera är förstås bara en liknelse. Men vad är det då exakt som händer när du betraktar din omvärld och tolkar det du ser? Låt oss ta det i tur och ordning.
Allt börjar med att ljuset som träffar ögat. Ljus är egentligen elektromagnetiska vågor, och dessa vågor kan ha olika våglängder. Beroende på vilken våglängd som en ljusstråle har uppfattar vi det som olika färger.
Ljusstrålarna färdas in genom pupillen och bryts av hornhinnan, linsen och glaskroppen (mer om dessa olika delar längre ned). Ljuset fångas sedan upp av näthinnan på ögats baksida, där den upp-och-nedvända bild som vi nämnde skapas.
På respektive
ögas näthinna omvandlas ljuset till nervimpulser, som skickas till din hjärna
där de möts. Där skapas också den gemensamma tredimensionella bild som du ser
framför dig.
Låt oss fortsätta vår upptäcktsfärd i ögats mikrokosmos genom att ta oss en närmare titt på ögats olika delar. Flera av benämningarna känner du kanske redan till. Men det är inte lika självklart att veta vad de betyder – eller vilken funktion de har för att vi ska se.
Den del som vi kanske framför allt associerar med ögat är ögongloben. Den är 2,5 centimeter i diameter och formad som ett lätt tillplattat klot, fyllt med en geléaktig vätska som kallas glaskroppen.
För att kunna röra sig där den ligger i kraniets ögonhåla, i skydd av fettvävnad, tar ögongloben hjälp av sex stycken muskler. Musklerna kan dras ihop på olika sätt, vilket innebär att ögat antingen kan röra sig uppåt och nedåt eller inåt och utåt. Rörelserna styrs i sin tur av tre hjärnnerver.
Ögongloben är täckt av flera olika skikt som spelar olika roller i ögats konstruktion.
Ytterst återfinner vi senhinnan och hornhinnan. Det är senhinnan som ger ögat dess vita nyans. Hornhinnan är å andra sidan helt genomskinlig för att ljuset ska kunna släppas in i ögat.
Innanför senhinnan stöter vi på åderhinnan, strålkroppen och regnbågshinnan. Regnbågshinnan har också ett mycket mer vardagligt namn, nämligen iris. Det är iris som ger färg åt ögat i form av pigment. Det fungerar så här: Om du har väldigt lite pigment på din iris så får du ljusa blå ögon. Om du har mycket pigment så får du mörka bruna ögon.
Regnbågshinnan – eller iris – rymmer också den svarta pupillen mitt i ögat. Pupillen styr ljusinsläppet, vilket du till exempel kan märka genom att pupillen blir större ju mörkare det är. Detta för att släppa in så mycket ljus som möjligt. Det motsatta förhållandet gäller förstås om det är väldigt ljust.
Förmågan att ändra storlek på pupillen styrs inifrån iris av en särskild muskel.
På baksidan av ögat hittar vi näthinnan, där ljusstrålarna fångas upp. För att det ska vara möjligt att tolka vad vi ser är näthinnan täckt med så kallade fotoreceptorer, som består av stavar och tappar.
Förenklat uttryckt är stavarna de ljuskänsliga delarna av receptorerna. Stavarna hjälper oss att skilja mellan ljus och mörker. Tapparna å andra sidan är de delar som gör att vi kan skilja på olika färger. För att detta ska vara möjligt finns det tre olika sorters tappar. En för violett, en för grönt och en för gult. Tillsammans kan de ”blanda till” alla de färger och nyanser som vi är vana att uppfatta.
Det är också färgblindhet kommer in (eller defekt färgseende som det också kallas). Färgblindhet orsakas av att en eller flera av tapparna är skadade eller saknas. Det senare är vanligare när färgblindheten är ärftlig, vilket den oftast är.
De flesta tappar på näthinnan ligger nära någonting som kallas för gula fläcken, eller makula. Den två till tre centimeter stora punkten ligger centralt på näthinnan där tapparna sitter som tätast.
Gula fläcken är den plats där din syn är skarpast. På denna plats har tapparna kontakt med de nervceller som sitter på näthinnan. Där bildas det långa blå utskottet som kallas för synnerven, som sitter på baksidan av ögongloben.
En beskrivning av ögats olika delar vore inte komplett utan att säga något om ögonlockets funktion. Faktum är att det spelar en vital roll. Ögonlocket består av en så kallad bindevävsplatta som övergår i en slemhinna.
Till sitt förfogande har ögonlocket också ögonfransarna, som hjälper till att skydda ögat från partiklar. Lite grann som en vindrutetorkare på en bil.
Ögats tårkanaler hjälper i sin tur åt att hålla rent på själva ögat. Varje gång som du blinkar sugs vätska upp i små kanaler i ögonvrån. Man skulle kunna jämföra det med spolarvätska.
Här finns mer bilder och text om ögats anatomi.
Ovan har vi beskrivit några av de viktigaste delar av det som får ögat att fungera. Men hur går det egentligen till när vi ska tolka de signaler som skickas från ögat?
Vi har tidigare jämfört det med hur en kamera är uppbyggd. Rent konkret går det till som så att en bild skapas på näthinnan. Denna bild består av elektriska signaler som leds via synnerven till hjärnan.
Synnerven är 4 centimeter lång och 3 millimeter tjock, och är består av ungefär en miljon nervtrådar. Synnerverna leds till syncentrum i hjärnans nacklob. Där möts de två synnerverna från respektive öga och flätas ihop. På så sätt smälter också de två bilderna från ögonen samman. De tolkas och omvandlas till den bild som vi ser framför oss.
Eftersom ögat är så sinnrikt konstruerat ifrågasatte länge många hur evolutionsteorin kunde förklara detta. Redan evolutionslärans fader Charles Darwin tog upp just ögat i sin berömda bok ”Om arternas uppkomst”.
Men många tvivlade. Sedan Charles Darwins dagar har dock vetenskapsmän lyckats visa att det är möjligt. Den beräknade tidsrymden för att genom gradvis förändring (det som kallas för mutationer) utveckla ett människoöga skulle kunna ta mindre än en miljon år. En relativt kort tid i den evolutionära historien.